returnera.xmlDenna kod är public domain. Om ni hittar fel eller vill ändra något i koden blir jag jätteglad om ni skickar dessa ändringar till jesper [at] fantasi [punkt] se.
<?xml version="1.0"?>
<article category="software" xmlns:xsi="http://www.w3.org/2001/XMLSchema-instance" xsi:noNamespaceSchemaLocation="article.xsd">
<keyword>Returnera</keyword>
<keyword>Returtyp</keyword>
<keyword>Felkod</keyword>
<keyword hidden="true">returnerar</keyword>
<keyword hidden="true">returneras</keyword>
<keyword hidden="true">returtypen</keyword>
<keyword hidden="true">return</keyword>
<keyword hidden="true">felkoder</keyword>
<keyword hidden="true">felkoden</keyword>
<keyword hidden="true">exit_success</keyword>
<keyword hidden="true">exit_failure</keyword>
<keyword hidden="true">returvärde</keyword>
<keyword hidden="true">returvärden</keyword>
<keyword hidden="true">returvärdena</keyword>
<topic>Att returnera data</topic>
<ingress>
Att returnera något i ett program betyder att man skickar något
värde till den som anropade koden. Är det en funktion som
returnerar ett värde så hamnar det hos den som anropade
funktionen. Är det ett program som returnerar ett värde så hamnar
värdet hos den som startade programmet.
</ingress>
<text>
Funktioner måste i många språk deklareras med en <em>returtyp</em>
som talar om vilken sorts data som ska returneras. Om inget data
ska returneras från funktionen kan man i språk som till exempel C
och Java ge den returtypen <code>void</code>. I andra språk, som
till exempel Ada och Pascal, måste funktioner alltid returnera ett
värde. Funktioner som inte returnerar något heter nämligen
procedurer i dessa språk. Strikt sett så är det Ada och Pascal som
har rätt. Det är skillnad på funktioner och procedurer, och
funktioner ska alltid ha ett returvärde.
</text>
<text>
När programkörningen når en retursats så hoppar den ur funktionen
den befinner sig i. Programkörningen fortsätter på instruktionen
direkt efter funktionsanropet i den anropande koden.
Eventuell kod som ligger efter retursatsen kommer aldrig
att kunna köras. Man brukar kalla sådan kod för död kod.
</text>
<codebox title="Kodexempel i C">
char printable(char ch)
{
if (ch <lt /> 32)
return ' ';
if (ch <gt /> 126 &amp;&amp; ch <lt /> 161)
return ' ';
return ch;
}
</codebox>
<text>
Här ser vi att det finns flera retursatser i en funktion.
Beroende på hur de olika villkoren faller ut kommer olika värden
att returneras. När man har retursatser i villkorliga satser så
är det viktigt att komma ihåg att ha en retursats som fångar upp
de fall som inte matchar något av villkoren. Om man har deklarerat
att funktionen ska returnera någon typ så måste den göra
det i alla lägen. Programkörningen får aldrig nå slutet av
funktionen utan att nå fram till en retursats.
</text>
<text>
Det är också viktigt att alla retursatser returnerar data av rätt
typ. Returtypen återkommer på tre ställen i samband med en
funktion och det är viktigt att alla tre platser hanterar samma
typ. Dels är det själva funktionsdeklarationen som har en
returtyp. Denna returtyp deklareras ofta innan funktionsnamnet.
Funktionen <code>printable</code> ovan har returtypen <code>char</code>.
Det andra stället som ska matcha returtypen är där funktionen tar
slut. Där finns kommandot <code>return</code> som kommer att utföra
själva tillbakaskickandet av returvärdet. Om funktionen säger att
den ska skicka tillbaka en <code>char</code> så får man se till att
<code>return</code> faktiskt gör det. Det tredje stället där det
måste stämma är i den anropande koden. Om en funktion returnerar
ett värde ska man ta hand om det och då måste man förstås behandla
det som den typ som funktionen säger att den returnerar.
</text>
<subtopic>Returvärden</subtopic>
<text>
De flesta språk har någon form av huvudfunktion där man anser att
programmet startar. I C och Java brukar den heta <code>main</code>
medan till exempel Basic-dialekter och Pascal har en huvudfunktion
som rent visuellt ligger ytterst i koden. Returvärdet från denna
huvudfunktion är lite speciellt. Detta värde ska ju skickas
tillbaka till den som anropade programmet och det måste därför
följa de anropskonventioner som det aktuella operativsystemet
har. Unix och C har satt standarden för detta och de flesta följer
den i stora drag. Ett programs returvärde i Unix representerar en
statusflagga som talar om ifall programmet lyckades med sin
uppgift eller ej. Om ett program returnerar 0 betyder det att allt
gick bra, ett returvärde skilt från 0 betyder att något gick
fel.
</text>
<text>
I ANSI C representeras dessa felkoder med två konstanter:
<code>EXIT_SUCCESS</code> och <code>EXIT_FAILURE</code>. När man
jobbar i C bör man alltid använda dessa konstanter som returvärde
från <code>main</code> (både då man avslutar med
<code>return</code> och <code>exit</code>) för att hålla koden så
plattformsoberoende som möjligt. Andra plattformar än Unix kan
betrakta ett returvärde på andra sätt och anpassar då definitionen
av felkoderna därefter. I till exempel Sony NEWS-OS version 4.0C
har man av misstag definierat <code>EXIT_SUCCESS</code> till 1 och
<code>EXIT_FAILURE</code> till 0. VMS definierar
<code>EXIT_SUCCESS</code> till 1 och <code>EXIT_FAILURE</code>
till <code>0x10000002</code> (eller 3, eller 0...). En annan
ganska vanlig implementation av <code>EXIT_FAILURE</code> är
-1. AmigaOS har en bredare skala av felkoder som vi kan se i
tabellen nedan. Man kan även tänka sig inbyggda system som tolkar
felkoderna helt annorlunda beroende på minnesbesparingar eller
begränsade datatyper. Det enda man kan lita på när man
programmerar för inbyggda system är att ingenting fungerar som man
är van vid.
</text>
<table start="-1" header="Returvärde-+-Kommentar">
<row data="0-+-Allt är bra."/>
<row data="5-+-Mindre fel uppstod. Inget som påverkar kommande programs funktion." />
<row data="10-+-Fel uppstod. Programmets utdata kan vara felaktig." />
<row data="20-+-Allvarligt fel. Eventuella kringliggande script bör avbrytas." />
</table>
</article>
| 
